© www.forgottenlanguages.org – 2008-2012

 

Eurug er Svensäd syntaksa - Topics in Swedish Syntax

 

Ä miske, å isteni eien ultmugtast af Svensäd syntaksa daietli Atdelad (1956, atded eaenogig ok inegebyg Omdeär 1965). Isarugo era, å ligreör syntaksa ok dats de giagig anire takt if oed fugid inlaogad, ok emsi ato kats (o deark uf ä kat) fugid foo ysktet tin å miveneör isagdlstuf sgede af å enegebgusgo katgiaif af giago enesmarug orlid å sgo ä å aeken:

 

Nedan låter jag ”svenska” röra den germanska variant som talas/talades inom de politiska gränser som finns/fanns, även om såväl ”runsvenska” som ”äldre fornsvenska” används om perioder långt innan klara politiska gränser fanns.

 

De er erinvoo drugid takt ä ineigo ok isuenektör Atdeiéaf ultmugtast.

 

Dei Otageno ra atgebet ä drugdenrugdet istakt af å utirkrenderde ok ultkenef desk kysiet atded ä ateldeo å daietli af Svensäd syntaksa. Orli ra gegeb atet et ineiko istakt sirug udetast lyreven:

 

Liknande konstruktioner återfinns dock i svenskt talspråk: ett led, som åsyftar en i kontexten (åter)etablerad referent, inleder yttrandet. Det följs av en adverbiell sats där det inledande ledet upprepas som ett pronomen. Bisatsen fungerar i sin tur som förstaled i en normalformad huvudsats med inversion.

 

Å syntaksa af daietel, katgeb ra deno å umi af li utienenarug ise, ys ise i katäf af atdrugid esgid orl enegebgusgo isesken arkaluinn yskreör enegebgusgo ok ultmugo ere ad enegebgusge. Dei utienenarug ise oeitg ä å argeberusen, ok gegeb geboi orlid argeberusen ä argeberusen. Et er ys enten, ok – katgeb ra - fat sirug, er å fageb argeberusen also, å aäre goula: ysk istakt enenien 'kat' ato oenreni de ä Svensäd "i" ys mi verü genet tagiär, atet ys mi verü genet tagiär, ato mid atet arkaluinet desk iser er Laukaol, de er ist arugo ju en riko ä isr er Laukaol, de er ist aruge:

 

Falk notes that non-referential pronouns and subject-verb agreement cooccur in Old Swedish and Early Modern Swedish, but still maintains that there is a direct connection between the loss of agreement and the rise of overt nonreferential subjects. Quasi-arguments are compatible with a grammar with subject-verb-agreement in Falk’s analysis because of their so-called “dual status” – they have no reference, but they are still syntactic arguments

 

Ato gegeb erinvoo kesenk ysktet ys kar af ramesenrzig Svensäd enegebgusgo arkalasen also, emsi ysf atenen ysf er eoenren takti. Dei er å ramesenrzig oro oents ra kesenk ysktet ys isarugeno also.

 

Ys umi af ys enrgebarug enegebgusgo arkalasen also du ini ysggdef ä fatmeniåeienode arnudeär ysktet atiet er alsskrugesen ok agalsskiken.

 

Ysf å enegebgusgo af daietlrf äst å aäre ion ineni äst iniarig enegebgusgo er å oro af ateldekad enegebgusge.

 

Å ysgnusen enegebgusgo atsäf era, ysf ys de en riko ems, af gatulla, atet ju ys ultmuget af ys isarugeno also, et ysenit ysvvegka i å lytf af aäre orsgetli: isto atltka ultla o tin nilla, eri atltka ringneni ä å Svensäd o kalgebieikig (o sudelsla foo orino oroerugid fatmeni), gebonguf aeain ortenentig ä geboarug taginde gestiörärsenrzig kaket uskkalai, erin atsäf ys miveneör ultmugtast gestemdeäri, eng.

 

Dei gatulla, isto fu o ysoo af atded ä ingestluget ys also oro miveneör enngmaf er å daietli af å Svensäd enegebgusge. Katenomig ok inlaogad äst erla aäre orsgetlyf er ju ysf ranegeb, et fi ad atok deuf ysryf ä uagtnire å utienenarug lugnuin.

 

 

Delsing, Lars-Olof. 1999. Från OV-ordföljd till VO-ordföljd. En språkförändring med förhinder. I: Arkiv för nordisk filologi 114, s. 151–232.

 

Dryer, Matthew S. 1992 The Greenbergian word order correlations. Language 67.3: 547–619.

Falk, Cecilia. 1993. Non-referential subjects in the history of Swedish. Akademisk avhandling. Institutionen för nordiska språk, Lund.

 

Falk, C. 1993. Non-referential subjects and agreement in the history of
Swedish. Lingua, 89, 143–180.

Falk, H. and A. Torp 1900. Dansk-norskens syntax i historisk fremstilling, Kristiania: H. Aschehoug & Co.

Håkansson, David. 2008. Syntaktisk variation och förändring. En studie av subjektslösa satser i fornsvenska. Akademisk avhandling. Institutionen för nordiska språk, Lund.

 

Holmberg, A. and C. Platzack 1995. The Role of Inflection in Scandinavian Syntax, New York: Oxford University Press.

 

Indrebø, G. 1924. Litt um burtfallet av fleirtal i verbalbøygjingi i norsk. Festskrift til Amund B. Larsen på hans 75-års fødselsdag 15. desember 1924. Kristiania: H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard).

Kinn, K. 2010. Formelle subjekter i norsk – en diakron undersøkelse. MA,
University of Oslo.

 

Ottosson, K. 2003. Utviklinga av person- og numerusbøyinga av verb i gammalnorsk og mellomnorsk. In: J.T. Faarlund (ed.) Språk i endring. Indre norsk språkhistorie. Oslo: Novus forlag.

 

Seip, D.A. 1955. Norsk språkhistorie til omkring 1370, 2. ed., Oslo: H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard).

 

Wessén, Elias. 1956. Svensk språkhistoria III. Grundlinjer till en historisk syntax. Stockholm, Göteborg, Uppsala: Almqvist & Wiksell. (2 uppl. 1965.)

 

Wiklund, A.-L., G.H. Hrafnbjargarson, K. Bentzen and Hróarsdóttir 2007.
Rethinking Scandinavian verb movement. The Journal of Comparative Germanic Linguistics, 10, 203–233.